Till fallskärmens försvar

Jag arbetar som stadssekreterare vilket är göteborgska för politiskt sakkunnig. Som sådan är jag beroende av min chef Göran Johanssons förtroende. Mitt förordnande går ut vid årsskiftet och efter det vet jag inte vad som händer. Om Göran Johansson tycker att jag är bra nog så kanske jag får fortsätta, annars får jag gå. Det innebär att han personligen har ett mycket stort inflytande över min framtida ekonomi. Om jag får gå vid årsskiftet har jag en inkomstgaranti i sex månader som motsvarar min nuvarande lön.

Avgångsvederlag, inkomstgarantier, fallskärmar eller vad man nu väljer att kalla dem är en tillgång för det demokratiska systemet. De gör att vi som är beroende av en enskild chefs förtroende för vår inkomst inte behöver ta ekonomiska hänsyn när vi agerar på jobbet. Jag kan ta den där striden och säga till Göran Johansson att jag tycker att han har fel och jag kan driva kandidater som han inte gillar till riksdagslistan utan att riskera min ekonomi. På så sätt blir antalet ja-sägare mindre och därmed blir politiken och demokratin bättre.

Motsatsen är en form av korruption. Inte korruption i bemärkelsen att man blir mutad eller köpt utan i bemärkelsen att man inte står upp för sina ideal för att man inte har råd med det ekonomiskt. Sådan korruption finns det gott om i Sverige.

Ingen är fullkomlig. Alla politiker måste omge sig med personer som är ärliga och säger ifrån när de tycker annorlunda. De ska omge sig med nej-sägare som de har förtroende för. På samma sätt fungerar det omvänt, om jag inte har förtroende för politiken som socialdemokraterna bedriver i Göteborg måste jag kunna avgå utan att väga in min förmåga att betala hyra nästa månad. Jag måste kunna säga åt min chef att han ska sticka och brinna, annars blir jag också en ja-sägare.

Fallskärmar ger denna stick-och-brinn-garanti och den ska Sveriges befolkning vara tacksam för.

Detta inlägg är pingat på Intressant.se.

Andra bloggar om Politik Fallskärmsavtal Avgångsvederlag Korruption Samhälle