20 december 2006

Döden och dess politiska konsekvenser

SOM-institutet på Göteborgs universitet gör undersökningar om allt mellan himmel och jord och där sticker sjukvården ut. Det är den enda verksamheten där människors egna erfarenheter inte spelar roll för hur man ser på verksamheten, istället accepterar man medias verklighetsbeskrivning som övervägande är negativ. SOM-institutets undersökningar visar att de som själva har goda erfarenheter av sjukvården tycker att de har haft tur till skillnad från alla andra som har stött på ”hur det verkligen är”.

Till skillnad från många andra har jag arbetat inom sjukvården, jag har varit mentalskötare på Lillhagens sjukhus i Göteborg. Jag arbetade på många olika sorters avdelningar, akuten, akut psykos, psykos rehab, missbruk och geriatriken (psykiatri för äldre).

I tre artiklar kommer jag att ge min syn på sjukvården och jag ska börja med döden, gå vidare till lyckopillrerna och avsluta med ledarskapet. Här kommer del 1, mycket nöje.

Döden

Jag var 27 år gammal när jag för första gången såg en död människa i mitt "civila liv", alltså utanför mitt arbete. Det var min farfar på hans begravning, i Grekland har man öppen kista. Om jag inte hade jobbat på geriatriken, vilket de flesta ju inte har gjort, hade jag alltså varit 27 år gammal när jag såg en död människa i verkligheten för första gången.

Om man hade kunnat vrida tillbaka klockan 100 i tiden så skulle man hitta ganska få 27-åringar som aldrig hade sett en död människa. Medellivslängden var lägre så man behövde inte vänta lika länge på att ens släktingar skulle dö och människor dog hemma oftare än idag. Fredrik Lindström som håller på med ett TV-program om svenskhet har gjort en del undersökningar, en av dem visar att hälften av svenskarna aldrig har sett en död människa i verkligheten. Utan att veta säkert så är jag ganska säker på att det är en låg andel i ett internationellt perspektiv. Idag dör de flesta på institutioner där anställda tar hand om det hela och därför kommer vi inte i kontakt med döende eller döda människor på samma sätt som förr.

Jag var en av de som tog hand om döda och döende patienter och jag har suttit bredvid när två personer har dött, båda av naturliga orsaker. Det har gett mig ett annat perspektiv på döden. Jag vet att det är en klyscha men vi kommer alla att dö. Om vi har tur så dör vi när vi är gamla och har levat våra liv och förhoppningsvis får vi begrava våra föräldrar, inte tvärtom. Döden är tråkig och man blir ledsen när det sker men den är inte nödvändigtvis hemsk. Om man är med när en gammal människa dör ser man på något konstigt sätt att det är en del av naturens gång. Det är lite svårt att förklara men så är det faktiskt.

De som dog på min avdelning var ofta föräldrar med vuxna barn som var rädda för att mamma eller pappa var på väg att dö. Skulle mamma ha ont? Visste hon om att hon var på väg att dö? Var hon rädd? Frågorna var många och de präglades så gott som alltid av rädsla och en känsla av maktlöshet inför något som man inte hade den minsta kontroll över. De blev rädda när de såg sin anhöriga med blöja och stirra ut i luften med lätt öppen mun. ”Var det verkligen så det skulle vara?”

I media har vi ofta sett just sådana bilder och de har tagits till intäkt för att den svenska åldringsvården är dålig och ovärdig. Många, bland annat Jan Myrdal, har sagt att de absolut inte vill hamna på ett äldreboende när de blir gamla och ska till att dö. Jag menar att det beror på vår okunskap om döden och döende människor.

Rädslan för att en nära anhörig ska dö, maktlösheten man känner och det faktum att de flesta så sällan kommer i kontakt med döden får politiska konsekvenser. Det får många att tro att den svenska äldreomsorgen är dålig när det i själva verket är precis tvärtom. Den är fantastisk.

Lite snabbfakta om döden
  • Väldigt få döende människor har ont. Det finns smärtstillande mediciner som man inte snålar med.
  • De flesta gamla människor dör mellan klockan 3 och klockan 5 på morgonen, alltså i sömnen när man sover som djupast.
  • I slutet av livet sover man väldigt mycket och man har oftast blöja, en katet eller både och.
  • Om det inte är hastiga dödsfall som vid exempelvis en hjärtattack så märker man att döden är på gång genom att andetagen kommer med större och större mellanrum tills han eller hon helt slutar att andas. Jag har aldrig hört talas om att någon dör som Skalle-Per i Ronja Rövardotter men det finns kanske sådana exempel också.
  • En del gamla är rädda för att dö men min erfarenhet är att de flesta inte är det. De flesta tycker att de har levat sina liv och att de är färdiga med det.
Detta inlägg är pingat på Intressant.se.

Andra bloggar om

Etiketter: , ,

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

Länkar till det här inlägget:

Skapa en länk

<< Startsida