Avatar

Semestern är över och bloggen är igång igen.

En av de värsta formerna av hårdrock som jag vet är den så kallade NU-metallen som manifesteras av band som Slipknot, Korn och många till som jag inte kommer på nu. Growlsång á la dödsmetall kombinerat med ren melodiös sång i refrängerna till musik som brukar kallas "tung". Något som är en förskönande omskrivning av ett monotont hackande på E-strängen eller B-strängen för de som har sjusträngade gitarrer. Urtrist är det.

Jag trodde att den traditionella dödsmetallen var på väg bort. Du vet sån där musik som är snabb med smattrande baskaggar och en kompromisslöst vrålande sångare och varierande låtar. Det finns några äldre band med personer i min ålder men det verkar som att den yngre generationen har hittat andra förebilder. Metallica kanske... vem vet?

Men så såg jag Avatar på Frihamnsscenen igår kväll. Fem unga killar som verkligen vet vad dödsmetall är för något. De skriver bra låtar, de spelar snabbt och de kan hantera sina instrument

Hårdrock handlar mycket om attityd. Vad skulle annars få killar som annars är ganska macho att dra på sig åtsittande spandexbrallor och öva fräcka poser med gitarren framför spegeln? Lite fånigt kanske men hur roligt som helst. Man blir lycklig bara av att se det.

Avatar har bra musik och atityd. Gitarristerna vevade med håret i bara överkroppar och ägde hela scenen. Det var så in i helvete fräckt! Eller för att travestera Gert Fylking:

ÄNTLIGEN!!!