Den frigjorda moralismen

Som jag har skrivit tidigare har jag tittat igenom alla de sex säsongerna av serien Sex and the City under jullovet. Det är riktigt trevligt att sätta sig in i en serie så där på en gång. Man lär känna karaktärerna på ett annat sätt om man slipper vänta en vecka innan man får träffa dem igen i 28 minuter.

Trivia: Avsnitten i nästan alla amerikanska TV-serier är 22 minuter långa men inte i Sex and the City som sänds på den reklamfria kanalen HBO. De får in pengarna genom abonnemangsavgifter istället, ungefär som Canal+.

Spoilervarning!!! Handlingen och slutet kommer att avslöjas! Om du inte har sett serien men har tänkt att göra det och inte vill veta hur det går i förväg ska du sluta läsa nu.

Jag kommer inte ihåg exakt när serien började sändas i Sverige men det var när jag bodde i radhuset i Östersund, alltså någon gång mellan december 1999 och juni 2001. När den kom tyckte jag att den var en frisk fläkt. Fyra sexuellt aktiva kvinnor där bara en av dem, Charlotte, moraliserade över det faktum att de var sexuellt aktiva med fler än en man. Detta i landet som valde George W. Bush till president i det första valet efter att serien började sändas.

Sex and the City fick kritik, den innehåller sex, prat om sex, nakenhet och den porträtterar bara framgångsrika förmögna vita kvinnor. Den sista punkten är det ingen tvekan om, Samantha flyttade till en lägenhet med en hyra på 8.000 dollar i månaden och Carrie har skor för 40.000 dollar i garderoben så det är inga fattiglappar vi pratar om.

Däremot är kritiken om sexet intressant. Serien innehåller onekligen en hel del av den varan men efter att ha haft en maratonsittning genom alla säsongerna kan jag konstatera att en annan sak dominierar: samtalen om hur man ska hitta "the one", den perfekte mannen som ska göra mig lycklig. Det är ett rysligt tjat om det. Det borde vara ett litet ljus i moralisternas mörker.

Sex and the City är inte så frigjord och så kaxig som dess liberala förespråkare vill hävda. Visst, nakenhet och samlagsscener i all ära men seriens "lyckliga slut" är precis så moralistiskt som en pastor i Alabama kan önska sig.

Alla fyra får sina män, Carrie får sin Mr. Big som hon har kämpat med från avsnitt ett. Charlotte får sin korte småtjocke jude som hon till och med byter religion för att kunna gifta sig med (just det skulle kanske inte pastorn i Alabama gilla). Miranda får sin Steve som är fin människa trots att han bara är bartender och har mycket lägre lön än hon. Samantha, den eviga bacheloretten (vad heter den kvinnliga motsvarigheten till ungkarl på svenska?) blir till slut förälskad i sin otroligt snygge Jerrod som naturligtvis älskar henne tillbaka.

Slutet gott, allting gott. Moralism var ordet.

Nu ska jag ge mig på Kieślowskis Dekalogen igen. Sist jag såg filmerna fanns där inte mycket moralism.


Detta inlägg är pingat på Intressant.se.

Andra bloggar om Sex and the City Kultur TV Moralism