Tiga är dåligt, prata är guld

Mona Sahlin har öppnat för att häva bojkotten av den palestinska regeringen. Det är ett bra förslag.

Man kan verkligen ifrågasätta nyttan av bojkotter och vad man vill uppnå med dem. Instinktivt är det lätt att kräva bojkotter, man ser någon eller något som man tycker illa om och man vill undvika att beblanda sig med förövarna. Det kan fungera både som ett påtryckningsmedel och en politisk markering där man med symbolspråk säger att detta in är OK.

Det är utan tvekan så att man kan ifrågasätta Hamas. Dock sitter de i den palestinska myndighetens ledning och de har en legitimitet i form av folkligt stöd. Därför är en bojkott meningslös om man vill uppnå förändring och förbättring i Palestina.

Politisk opinionsbildning bygger på att man pratar med varandra. Om vi tycker att Hamas gör fel och har goda argument för det så bör vi låta Hamas ta del av dem. Det görs enklast genom att träffa dem och prata, något som en bojkott förbjuder.

Norge har haft en annan inställning. Den 19 mars skrev DN att den norska regeringen träffade premiärministern Ismail Haniya i Gaza. Statssekreteraren på Norges utrikesdepartement Raymond Johansen har gjort en rundresa i Israel och Palestina och träffat representanter för båda sidorna.

Tänk vilken chans han hade att komma med goda argument och övertyga dem om sin ståndpunkt. En chans som hans motsvarighet i Sverige inte har, vi har nämligen sagt att vi inte vill prata och vem är det som tjänar på det?

Allt för många gånger har alternativet till prat och diplomati varit våld, död och elände och det har både Israel och Palestina haft nog av.

Intressant? Andra bloggar om Israel Palestina Mona Sahlin Bojkotter Politik